Rothbardinstitutet

Förtjänar de rika att få vara rika?

Robert Sundström

För ett tag sedan släpptes ett videoklipp med journalisten och aktivisten George Monbiot och komikern och tillika kändisaktivisten Russell Brand i vilket de i korthet hävdar att de rika inte förtjänar sin rikedom, särskilt om de har ärvt den, och att de lider av ett så kallat ”self-attribution fallacy” – som beskrivits av Monbiot. [1] Då de båda är att beskriva som socialister så är deras agenda inte dold. Låt oss dock bryta ner deras konversation. Förtjänar de rika verkligen att få vara rika?

Grunden i deras antagande är den så kallade the ”self-attribution fallacy” i vilket människor hävdas tillskriva deras egna handlingar som en avgörande faktor i deras lyckande. Dess närmaste riktiga psykologiska fenomen är ”fundamental attribution error”. Deras långdragna poäng är att människor är mer själviska ju mer framgångsrika de är. Detta förvillar dock från den egentliga frågeställningen.

Så, förtjänar då verkligen de rika sin egendom – även om de har ärvt den? Först, vad är ett arv? Det är en gåva. Något som frivilligt har tilldelats någon eller, helt enkelt, efterlämnats. Vi antar här att inget brott – stöld – bevisligen har begåtts i förvärvande av välståndet, annars är det så klart förkastligt. Men hur som helst, själva bedömningen om huruvida någon förtjänar gåvan eller inte är subjektiv. Människor har olika åsikter om det. Det är dock arvets utfärdare som har rätten att avgöra om huruvida mottagaren får ta emot det eller inte då den för tillfället äger sakerna som ingår. Mer komplext än så är det inte.

Vad Brand och Monbiot vill hitta är en annan avgörande faktor som förblir odefinierad. Genom att blanda in the ”self-attribution fallacy” så vill de få rika människor att framstå som oförtjänta sina ärvda tillgångar. Det är sannolikt få som skulle hävda att de har åstadkommit allt själv, utan hjälp. Men när det kommer till arv, då kommer frågan: hur bevisar de sig förtjänta då? Det finns ju ingen objektiv definition av förtjänt. Det ligger ju, trots allt, i betraktarens ögon och rätten att bestämma över resurserna tillfaller ägarna.

Om vi ska definiera ”förtjänt” utifrån den grad man tillför samhället så är marknadens vinst- och förlust-mekanism det enda giltiga objektiva sätt för att fastställa detta. Går du i vinst tyder det på att du har gjort något bra – om inte, så nej. De som har ärvt sina tillgångar men är oförtjänta kommer att gå i förlust. Detta för att människor får välja att anlita aktörerna frivilligt utifrån sina egna omdömen. Det förstår dock varken Monbiot eller Brand till någon tillräcklig grad.

Det nämns något om den nuvarande samhällsordningen – med syftning på den politiskt polariserade debatten mellan socialister och konservativa i Storbritannien. Denna ordning ska, så klart, inte ses som den absoluta. Det är faktiskt inte något partistyres uppgift att bestämma samhällsordningen. Inte heller adel och så vidare. Libertarianer hävdar, till skillnad från både socialister och konservativa, att ordningar kan både uppstå och upprätthållas spontant, organiskt och inte minst frivilligt utan en enväldig stat som nav. Om ändå Brand och Monbiot satte sig in i libertariansk filosofi istället för att fördöma allt likt religiösa messiasgestalter.

Vad än dessa kändisaktivister säger så har de inte den slutliga lösningen. Den har vi tillsammans genom marknadsprocessen. Den kan inte planeras fram centralt och verkställas med tvång, likt i någon grad av socialism.

Referenser

[1] The Self-Attribution Fallacy – George Monbiot (2011-11-7)

Editerad den 7 januari 2015 kl 19:15.

Rothbard-institutet har tidigare publicerat en kommentar på en översättning av en krönika av George Monbiot som publicerades i ETC. Den hittar du här.