Ur ”Power and Market” av Murray N. Rothbard. Översättning av Robert Sundström.
Ett vanligt klagomål är att den fria marknaden inte skulle utrota fattigdomen, att den skulle ”låta människor svälta”, och att det är bättre att vara ”godhjärtad” och ge ”välgörenhet” fria tyglar genom att beskatta resten av befolkningen för att subventionera de fattiga och de mindre bemedlade.
För det första, ”friheten-att-svälta”-argumentet blandar ihop ”kriget mot naturen”, som vi alla för, med problemet gällande frihet från konflikter med andra människor. Vi är alltid ”fria att svälta” om vi inte fullföljer vår erövring av naturen, för det är vårt naturliga tillstånd. Men ”frihet” syftar på frånvaron av ofredande utav andra människor: Det är uteslutande ett mellanmänskligt problem.
För det andra bör det också vara uppenbart att det är just frivilligt utbyte och fri kapitalism som har lett till en enorm förbättring av levnadsstandarden. Kapitalistisk produktion är det enda sättet som fattigdom kan utplånas på. Som vi betonade ovan*, måste produktionen komma först, och det är enbart frihet som tillåter människor att producera på det bästa och mest effektiva sättet. Makt och våld kan ”omfördela”, men det kan inte skapa något. Ingripande hämmar produktion, och socialism kan inte beräkna. Då kunders belåtenhet maximeras av produktion på en fri marknad så är den fria marknaden det enda sättet att avskaffa fattigdom. Påbud och lagstiftning kan inte göra så, i själva verket kan de bara göra saker värre.
Vädjan till ”välgörenhet” är verkligen en ironisk sådan. För det första, det är knappast ”välgörenhet” att ta förmögenhet från någon med våld och lämna över det till någon annan. Det är i sanning det motsatta till välgörenhet, som bara kan vara en icke-köpt, frivillig handling utav välvilja. Tvångskonfiskering kan bara dämpa lusten till välgörenhet helt och hållet, då de rikare klagar på att det är lönlöst att ge välgörenhet när staten redan har tagit på sig uppgiften. Detta är ännu en illustration av sanningen att människor kan bli mer moraliska endast genom rationell övertalning, inte genom våld, som, i själva verket, kommer att ha den motsatta effekten.
Dessutom, då staten alltid är ineffektiv kommer mängden och förvaltningen av givna medel bli mycket annorlunda jämfört med vad det skulle vara om människor blev lämnade att agera fritt på egen hand. Om staten bestämmer från vilka man ska ta och till vilka man ska ge så är makten som vilar i statens händer enorm. Det är uppenbart att de som saknar politikernas gunst kommer att vara de som får sin egendom konfiskerad, och politikernas favoriter de som subventioneras. Och emellertid så upprättar staten en byråkrati vars livsuppehälle införskaffas genom att leva på det som har konfiskerats från en grupp och genom det uppmuntrade tiggeriet från en annan.
Andra konsekvenser följer av en regim med tvångsmässig ”välgörenhet”. För det första, ”de fattiga” – eller de fattiga “som förtjänar mer” – har blivit upphöjda som ett privilegierat kast, med ett genomdrivbart anspråk på det som produceras av de mer dugliga. Detta är väldigt långt från en önskan om välgörenhet. Istället så straffas och förslavas de dugliga, och de odugliga placeras på en moralisk piedestal. Säkerligen så är detta en märklig typ av moraliskt program. Konsekvensen som följer är att hindra de dugliga, att reducera produktionen och sparandet i hela samhället, och bortom detta, subventionera inrättandet av ett kast för fattiga. Inte bara kommer de fattiga att subventioneras med rätt, utan deras samhällsklass kommer att främjas till att flerfaldiga, både genom reproduktion och genom deras moraliska glorifiering och subventionering. De dugliga kommer på motsvarande sätt bli hindrade och förtryckta.
Eftersom möjligheten till frivilligt välgörande tjänar som ett incitament till produktion hos de mer dugliga, så tjänar påtvingad välgörenhet som ett avlopp och en börda för produktion. I själva verket, i längden, så är inte den största ”välgörenheten” inte exakt vad vi känner till vid namn, utan ganska enkelt, ”självisk” kapitalinvestering och sökandet efter teknologisk innovation. Fattigdom har tämjts av våra föregångares företagsamhet och investeringar i kapital, av vilka de flesta gjordes för otvivelaktigt ”själviska” anledningar. Detta är den grundläggande illustrationen av sanningen, som förkunnades av Adam Smith, att vi generellt sett hjälper andra mer i just de aktiviteter i vilka vi hjälper oss själva.
Etatister är, i praktiken, egentligen mot välgörenhet. De hävdar att välgörenhet är förödmjukande och förnedrande för mottagaren, och att han därför borde lära sig att pengarna med rätta är hans, att ges till honom utav regeringen som hans andel. Men detta ofta kända förnedrande härrör, som Isabel Paterson påpekade, från faktum att välgörenhetsmottagaren inte är självförsörjande på marknaden och att han är utanför produktionskretsen och inte längre bidrar med en tjänst i utbyte mot den han tar emot. Hur som helst, att bevilja honom moralisk och laglig rätt att råna sina medmänniskor ökar hans moraliska förnedring istället för att avsluta den, för att förmånstagaren är nu längre bort från produktionslinjen än någonsin. En välgörande handling är, när den ges frivilligt, generellt sett temporär och erbjuden med målet att hjälpa en människa att hjälpa sig själv. Men när utdelningarna väller fram från staten så blir det permanent och ständigt förnedrande att hålla mottagarna i ett tillstånd av underkastelse; vi hävdar helt enkelt att vi logiskt måste dra slutsatsen att statlig välgörenhet är mycket mer så. Mises påpekade, dessutom, att fritt utbyte på en fri marknad – vilket alltid fördöms av etatister för att vara opersonligt och ”känslokallt” – precis är relationen som undviker förnedring och underkastelse.
Hänvisar till verket ”Power and Market” i sin helhet.