Martin Eriksson och Boris Benulic diskuterade i gårdagens radio bubbla om vad den definitiva libertarianska positionen är i invandringsfrågan. De presenterade dels rena faktafrågor som de menar att en libertariansk hållning behöver ha med i sin världsbild samt vad för rättigheter någon har att ta sig över en statlig gräns och vad för politik staten bör föra.
Några av deras huvudpunkter var (1) att man måste, konceptuellt, skilja mellan invandring som tillför mer skada än nytta för folket i invandrarlandet; (2) att frågan egentligen handlar om privata och offentliga gränser och att staten inte får ha några gränskontroller för att hindra någon privatperson att bjuda in folk till sitt område; (3) att den svenska staten bör sluta att ge bort stöd till invandrare (oavsett om de är flyktingar eller inte), vilket kommer att göra det mindre lockande för folk att ta sig till landet.
I stort håller jag helt med om deras resonemang, att det är konsekvent och respekterar individens rättigheter, men jag har ett något annat perspektiv på äganderätt. Deras poäng om hur flyktingbidrag är ett incitament för mer invandring är särskilt viktig och något som jag skall försöka spinna vidare på. Men i vissa applikationer av det här resonemanget så ser jag det som att Martin och Boris gör en mindre bra analys (t.ex. om huruvida Liechtenstein liknar ett privatägt område) och att de missar att belysa vissa aspekter som påverkar bl.a. uppskattningen om hur många invandrare som kommer att ta sig till Sverige i framtiden. Resten av inlägget är en utveckling av de här punkterna.
Hur bör invandringspolitiken se ut?
Om vi respekterar varandras självstyre – varje individs rätt att få bestämma över sig själv och sin egendom – kan man ha någon stat som beslutar över ett område och säger att si och så många människor får komma in dit? Så länge som människorna är fredliga, nej.
Varför det? Ett sätt att svara på det är att, som Martin och Boris, kolla på om privatpersoner någonsin får hindra någon annan att gå någonstans. Ja, ifall jag äger en villa, en butik eller en fabrik så får jag sätta upp regler om vilka som får gå där, just eftersom det är min egendom. Om man respekterar andras äganderätt så är det ett nödvändigt krav. De här reglerna borde även de flesta hålla med om är intuitivt rimliga. Såhär, om någon skulle få bryta sig in i mitt hus skulle det störa min frid vilket förstör själva syftet med att ha en liten avgränsad plats som just är mitt. Om någon stökig person är i min butik skrämmer denne bort andra kunder och en obehörig på en (annan) arbetsplats kan eventuellt vara en industrispion eller skulle kunna orsaka skada genom att vara oförsiktig.
För vissa områden så menar jag och andra anhängare av Flashbackteorin om landägande att man inte kan utestänga andra även om man ”äger” marken. Den här teorin – som nog inte nått Martin och Boris tidigare – gör gällande att en individ som börjar äga en oägd resurs gör det genom att använda den på något sätt, efter John Lockes teori om “homesteading”. Så, om man planterar träd, då äger man träden, men man äger inte all annan mark runtomkring. Man äger endast den mark som krävs för att ens trädodling skall fungera ostört, en funktionell äganderätt. Detta gör att någon annan kan ha rätt att vandra igenom skogen eller plocka svamp där samtidigt som det växer träd där, givet att man inte hugger ned eller skadar träden. Folk har däremot total rätt att bestämma över vad som händer i områden man använder för eget bruk, antingen för att man skapat en egen 3D-miljö (som med hus, arbetsplatser, osv) eller för att användningen av den är för att ta det lugnt.
Så, en privatperson får hindra folk från att gå till dennes privatområden, men inte vissa områden där denne enbart ha en funktionell äganderätt. Nu kan vi gå tillbaka till frågan om staten får sätta upp hinder för folk att gå över gränser. För, det finns ett specialfall – givet den i sig högst osannolika situationen att en stat är legitim – när en stat får upprätthålla gränskontroller. Det är när allt landområde i landet är totalt ägt av någon eller några individer och att dessa inte vill tillåta vem som helst att ta sig in i området. Eftersom dessa individer kan få bestämma över sina egna gränser så har de rätt att be någon annan att göra detta åt dem, nämligen staten.
En sådan situation föreligger inte i Sverige idag av flera anledningar. Först så skulle jag gissa att all mark i Sverige inte är ägd. Alla bergsområden, ödesmark eller stränder har nog inte homesteadats av någon och kan därför göras det. Vidare finns det vissa områden som bara är funktionellt homesteadade där någon skulle kunna homesteada marken för att bygga ett hus – t.ex. vid något område som samerna använder som betesmark eller vid någon större skogsglänta. De här två punkterna gäller nog enbart för en väldigt liten del av all mark i Sverige, men nästa punkt är väldigt viktig: alla markägare i Sverige vill inte hindra invandring till sitt område. Om en annars kompetent stat i en värld av idioter (det är endast då som Nozicks argument för en stat fungerar) skall vara legitim så får den inte kränka folks äganderätt – och därmed finns det inte någon grund för att staten skall hindra fredliga människor från att ta sig in i landet. Om det finns en markägare som vill bjuda in någon till att bli en gäst hos denne så har inte staten rätt att hindra detta, som Martin och Boris påpekar.
Det finns dock ett problem med den här slutsatsen, nämligen att markägare – i form av bostadsägare – kanske vill undvika att hyra ut eller sälja till invandrare, men att staten hindrar dem från att göra det. Jag tror att det här är en definitiv möjlighet, men jag tror inte att bostadsägare skulle diskriminera så ofta mot invandrare. Detta eftersom dessa markägare är kapitalister och bryr sig om pengar – om invandrarna kan betala sin hyra så är det inget problem med att hyra ut till dem. Så, det här problemet kan mycket väl existera – genom att diskriminering förbjuds – men det leder inte till att det får sättas upp hinder för invandring. Om det finns bara en hyresvärd som vill hyra ut till invandrare så skall denne få göra det.
Måste det då finnas en formell inbjudan för att någon skall kunna ta sig över en statsgräns? Nej, det borde räcka med att personen kan hyra ett rum på marknaden eller bosätta sig ute i ödemarken. Att dessutom ha sådana krav är inkonsekvent eftersom kraven bara då skulle gälla för invandrare och inte för inhemska som också ”bara flyttar” från en plats till en annan.
Det finns dock en känd libertarian som inte håller med om att staten inte har någon rätt att sätta upp gränskontroller, nämligen Hans-Hermann Hoppe. Han argumenterar för att den som erbjuder ett bostadskontrakt till en invandrare måste ta rättsligt ansvar för de eventuella brott invandraren begår, annars får invandraren inte komma in. Eller så måste invandraren köpa in sig i samhället genom att donera miljontals kronor till staten. Hoppes argument är dock inkonsekvent – de här principerna skulle lika väl kunna gälla för folk som flyttar i landet men han vill inte besvära dem med passkontroller eller krav på att deras bostadsvärdar skall ta över deras personliga ansvar – och han bryr sig inte om att det finns mark som inte är ägd (och han bor i Nevada, som ligger i öknen).
Så, om staten inte har någon rätt att hindra folk från att ta sig in till ett område, har staten en rätt att ta andras egendom för att ge bort till invandrarna? Här är svaret ett definitivt nej. För, staten har bara rätt att göra det som individer har rätt att göra. Ingen individ har rätt att tvinga andra att betala för något filantropiskt syfte och därför kan inte heller staten ha den rätten.
Om man skall hjälpa någon, då skall man inte tvinga någon annan att också göra det. Istället får man gå samman med andra för att frivilligt komma på lösningar på det här problemet. Den här politiken har även fördelen att folk inte flyr till något land där de får mest bidrag, utan till det land där de lättast kan försörja sig själva. Troligtvis skulle då färre flyktingar komma till landet för att leva på andras välgörenhet, men en annan möjlig effekt är nog att de som kommer hit och försöker göra det har extra starkt behov av det. Alltså, jag gissar att utan statliga gränskontroller och statliga bidrag så kommer färre som vill leva på välgörenhet eller bidrag att komma hit, men de som kommer hit är i en särskilt utsatt situation.
För att gå tillbaka till radio bubbla lite så tog Boris upp ett viktigt påstående om hur invandring vanligtvis fungerar: de som kommer till landet får det oftast ganska jobbigt. Detta stämmer med den ekonomiska forskning om invandring som, jag tror, Chicago-ekonomer gjort: att invandra till ett annat land är som en investering. Det innebär några kostnader med flytt och ens lön går vanligtvis sakta uppåt. Det är inte nödvändigtvis någon förlustaffär att flytta ifall man kommer ifrån ett fattigt land, men man bör komma ihåg att det är svårt. Man bör också komma ihåg att de som kommer till Sverige idag som flyktingar inte heller får det särskilt bra – bidragsnivåerna ger i längden lägre inkomst än att faktiskt arbeta.
En annan viktig libertariansk punkt som gäller invandringspolitiken är att poängtera att den i Sverige idag fungerar katastrofalt dåligt. Arbetsmarknaden är jättedålig tack vare fackens lägstalöner och regleringar, så invandrare har svårt att komma in på arbetsmarknaden. Särskilt flyktinginvandrare har svårt att få jobb och det leder till att det finns en hel del invandrare som blir kriminella. Som Martin börjar diskussionen på radio bubbla så finns det vissa invandrare som orsakar mer problem för befolkningen än vad de gör nytta, och det är värt att komma ihåg den poängen.
Detta får mig att tänka att en verkligt lyckosam libertariansk invandringspolitik också måste fokusera på att göra det möjligt för invandrare att kunna klara sig här i landet. Om vi hade haft en helt fri marknad så hade det inte varit ett problem, det hade varit väldigt lätt att hitta jobb och bostad samt leva ett gott liv här. Så, arbetsmarknaden och bostadsmarknaden behöver avregleras.
Men, vad kan vi libertarianer verkligen göra på kort sikt för att göra det lättare för invandrare att ta sig in på arbetsmarknaden och integreras i samhället? En del saker går att göra idag och kräver inte att man förändrar politiken: hjälp dem att hitta svartjobb, erbjud svartjobb eller starta ett företag som kan undvika facket eller stå ut en blockad. De två första är inte helt olagliga och innebär inte någon risk då svartjobb upp till (jag hittar inte referensen nu, men ca) tiotusen kronor om året är skattefritt. Att skapa ett företag som bryter mot kollektivavtalens regler är svårare, men är nog lättare än att ändra politiken.
Men, om man skall försöka ändra politiken, vad för ”nyckelhåls-avregleringar” som stöter på minst motstånd hos befolkningen kan man satsa på? Jag tror att en sorts ekonomiska frizoner blir lättast att genomföra, för att öppna upp arbets- och bostadsmarknaden i Sverige. Där de har etablerats runtom i världen har de vanligtvis lett till en ökning av sysselsättningen, det finns gott om kunskap för hur man kan öka sannolikheten att en viss frizon blir lyckad och man kan etablera flera stycken i förhoppning om att någon lyckas. Sådana här zoner kräver inte att all politik förändras överallt, utan att det sker några förändringar på bara ett geografiskt område – så ingen behöver vara orolig för att det förändras deras vanliga politiska liv. Det leder inte heller till att arbetare behöver känna sig lika hotade av att bli utkonkurrerade om det görs i ett avlägset område – då är det en avlägsen fråga och ger inte samma intryck. Det skulle fortfarande finnas enormt motstånd mot förslaget, men även ideologiska motståndare till det kan ju tycka det är en bra idé att testa något nytt. Diktatoren och kommunisten Deng Xiaoping kom exempelvis fram till att det var en bra idé med speciella ekonomiska zoner i Kina och när Honduras röstade för att tillåta deras väldigt autonoma zoner så röstade även deras socialistiska parti för. Det som verkar ha lett till att de accepterade en sådan här innovation var för att de hade en press på sig att förbättra samhället, att presentera ett förslag som skulle leda till framgång. De omständigheterna finns kanske även idag när SD växer sig starka och de andra partierna behöver komma med ett eget förslag.
Ett annat förslag som lagts fram för att lösa problemet med kostnaderna som kommer med att ta mot många invandrare är istället att begränsa invandringen. Det här alternativet kränker dock individers rättigheter och hindrar de som bäst behöver komma hit från att göra det.
Vi bör även komma ihåg att även invandrarna drabbas negativt av dagens politik. Att vara arbetslös är vanligtvis skadligt i sig, men att också behöva vänta, i ett främmande land, på om man skall få bo där eller inte är nog också pressande. Och vi bör inte bara se på frågan utifrån de invandrare som kommi hit, utan också ifrån de som lever ett mycket fattigare liv under en mindre fri regim. Även i den bästa av världar – där det vore lätt för invandrare att få tag på en bostad, kunna jobba och leva i trygghet – skulle nog bara en bråkdel av världens fattiga kunna ta sig till ett fritt Sverige. Men folket som utgör den bråkdelen skulle få det väldigt mycket bättre. Och när andra länder ser att verklig massinvandring faktiskt kan fungera med fria institutioner så har politikerna ett visst intresse att anamma de institutionerna (det minskar utgiferna). Med tiden kommer vi alla då också kunna sprida de här institutionerna till de fattiga länderna. Såvida det inte är de som adopterar dem först och går om de sista sovjetstaterna.
Så, för att sammanfatta, jag håller i stort med Martin och Boris om att en libertariansk invandringspolitik bygger på äganderätt, att staten inte får hindra folk att ta sig över gränsen och att dagssituationen är riktigt dålig – men vi har kanske en något olika syn på hur man kan börja äga saker.
Nu över till lite ett något mer kritiskt perspektiv på det de diskuterade.
Fri rörlighet ≠ fri invandring?
I radioprogrammet så diskuterar Martin och Boris om ”fri rörlighet” är en princip som står högre än andra i det libertarianska teoribygget. Jag håller med dem om att den inte gör det, men jag tror att de definierar begreppet utifrån en semantiskt och teoretiskt outvecklad linje, så att deras kritik blir missriktad.
Alltså, de menar att ”fri rörlighet” inte kan vara en libertariansk princip, för om man skulle stå för fri rörlighet så skulle man stå för andras rätt att gå runt var som helst, även på andras mark. Det kanske är så att ordet är fördärvat och används på alldeles fel sätt, men jag har alltid sett det som ”fri rörlighet mellan stater”. D.v.s. att det är samma sak som att det inte finns något passtvång, att staten inte skall stå som gränsvakt mellan två länder, att det är fri invandring mellan ett land och ett annat.
Jag har kanske fel om detta, men jag tänker mig att de flesta svenskar också använder begreppet på det här sättet. Åtminstone de flesta liberaler. För, vilken liberal skulle sagt ja på frågan: ”Om du står för fri rörlighet, står du då för att jag får gå in och traska runt i din bostad?” Jag tror snarare de flesta skulle sagt att de menade fri rörlighet mellan stater.
Jag har stött på en liknande situation, där andra har försökt vända vad liberaler och libertarianer menar, nämligen att ”Om du står för öppna gränser eller fri invandring, skall då ryska armén få flöda in i landet och bara ta över det? Skall de fritt få invandra hit, eller?” Och när andra har svarat på frågan så har de sagt ”Nej, vi skall ha ett försvar mot anfall, vi har stängda gränser för folk som vill invadera vårt samhälle”. Alltså, jag tror att de flesta liberaler ändå inte ser ”fri rörlighet” som någon positiv rättighet att gå på andras mark hur som helst, liksom de inte ser ”fri rörlighet” som ett frikort för andra länder att invadera samhället hur som helst.
Men nu är det här uppenbarligen ett koncept som orsakar viss förvirring bland våra meningsmotståndare. Så, istället för ”fri invandring”, ”fri rörlighet” eller ”öppna gränser” så kanske just ”inget passtvång” fungera? Men, jag gillar slogans med ”fri” och ”öppen” i sig, så jag är inte helt övertygad om att vi behöver byta. Och även om det är bra att ändra sina beteckningar för att andra skall förstå dem så måste man alltid vara beredd på att även det mest klara budskapet kan missförstås.
Jag måste även säga att när jag lyssnade på den här delen första gången fick jag helt fel bild på vad Martin menade, då jag uppfattar fri rörlighet som fri invandring och Martin menade att det inte fanns något stöd alls för att det skulle vara en negativ rättighet – med vilket han då menade rätten att gå var som helst, på någon annans tomt eller inte. Om min initiala uppfattning inte är unik talar det ännu mer för vikten att vi libertarianer börjar använda ord som har en given betydelse i språket.
Går Liechtenstein att likna vid ett område som är helt ägt av en individ?
Lite som hastigast så sade Martin att Liecthenstein möjligtvis skulle kunna liknas vid ett litet område där en privatperson äger all mark och därför får sätta upp sina egna regler där. Detta eftersom prinsfamiljen som sitter vid makten – monarken har vetorätt mot all ny lagstiftning i landet – skall äga allt land där.
Är då en sådan liknelse rimlig? Det som gör det tveksamt är att landägande där länge byggde på en feodal struktur – landet var knutet till någon adelsman vars förfäder gissningsvis skaffade det med vapenmakt. När Liechtensteins-släkten köpte området i början av 1700-talet så hade de fortfarande livegna där – det avskaffades inte förrän 1808 – vilket gör det något mer troligt att landet var illegitimt ägt, då folket där förpassats till träldom är det säkert många tidigare adelsmän som utnyttjat och tagit deras ägande ifrån dem. Det finns därmed ingen plikt att följa någons regler när det troligtvis bygger på hundratals år av förtryck.
Jag gissar att Martin är medveten om den här problematiken, och att han räknar det här juridiska problemet med vem som egentligen äger marken som anledningen till att furstefamiljen bara kanske var som en ägare över landet. Det är ett problem det här med gamla marktitlar som bygger på stöld och jag är generellt dragen till att bara säga upp deras ägande av det och låta folk homesteada marken på nytt. Rent praktiskt är det tyvärr inte gångbart, men därmed så ser jag inte riktigt att någon skulle få bannlysa någon från en ort bara för att de är en ättling till en effektiv bandit. Det måste väl ändå utgöra en minimal grund för vad en rimlig syn på rättvisa gör gällande?
Skulle det komma färre flyktingar till ett fritt Sverige?
I slutet av programmet diskuterar Martin och Boris om det skulle komma lika många flyktingar eller invandrare till Sverige ifall staten inte gav bort så mycket i bidrag till de som får asyl. Jag är ganska säker på att det blev ett missförstånd dem emellan där – Boris menar att det skulle komma färre flyktingar ifall enbart bidragen togs bort, men kanske fler ifall även statens regleringar togs bort. Martin förutspådde dock att det skulle komma färre människor även i ett helt fritt samhälle.
Jag lutar åt att det kommer att komma fler. Jag tänker mig att i ett fritt samhälle så skulle invandringen ifrån fattiga länder komma genom att arbetsgivare söker efter billig arbetskraft; istället för att bygga de i andra länder där äganderätten är mindre säker och skatterna högre så anställer de arbetskraft så den kommer till Sverige.
För en entreprenörer så är det viktiga ifall personen kan arbeta eller inte och då letar de efter folk som snabbast kan ta sig an de arbetsuppgifter entreprenörerna behöver hjälp med. Troligtvis är flyktingar inte lika bra på det som andra grupper är, men det kanske beror på hur pigga de är på att komma loss sin dåliga situation. Men, flyktingar kan komma till Sverige inte bara genom rekrytering av entreprenörer utan genom självrekrytering – de kan ta sig till Sverige på egen hand.
I båda fall så är den viktiga frågan om asylsökarna kan få det bättre i ett fritt Sverige, än för alla andra alternativ. En annan otroligt viktig faktor är hur många släktingar och bekanta de har i Sverige – man flyttar främst dit man har kontakter.
Vad kan det då finnas för fördelar i ett frihetligt Sverige jämfört med flyktingboenden: mer välbetalt arbete, fungerande toalett, trygg miljö, skola och möjlighet att tjäna ännu mer pengar än vad de gör idag. Vad är den stora nackdelen: bättre klimat, längre bort från sitt hemland och bakgrundsrelationer och de behöver inte dela upp sig (ifall en grupp flyttar så blir det efter att några först åker dit och kollar in läget, som sker nu med syrierna).
Jag är inte helt säker, men jag skulle gissa att de rent kalkyleringsmässigt skulle tjäna på det. Sedan är det så klart inte så att folk åker någonstans bara de tjänar på det. Enligt FN så tog Sverige emot ca 40 000 flyktingar/år mellan 2010-2014. Tyskland tog samtidigt in runt det dubbla 2012. De är en mycket större ekonomi, så klart, men om Sverige hade en fri ekonomi skulle det ploppa upp några nya städer som i Kina, då andra invandrare definitivt lär flytta hit, så det skulle vara en kraftigt växande ekonomi flyktingarna tar sig till.