Idag publicerades det en artikel på SVT Västerbottens sida som handlade om en 11-årig bakglad flickas brev till statsminister Stefan Lövfen och svaret som hon fick tillbaks från honom.
I sitt brev undrade flickan, som heter Cia (uttalas Kia) och kommer från Blattnickselle, varför det kostar så mycket att skaffa tillstånd att driva café, och framförallt, varför hon inte får driva cafét hemma hos sig bara för att hon är 11 år – vilket hon tycker är orättvist.
Utöver att han tyckte att barn ska gå i skolan enligt skolplikten så svarade Lövfen att kostnaden beror på att kommunen ska kunna kontrollera så att maten som serveras går att äta. Alltså är syftet som uppges att skydda konsumenterna.
Detta väcker frågor. Varför ska just kommunen och inte någon annan ha rätt till att kontrollera? Går detta inte att lösa på frivillig väg? Kan vi inte lita på människor (förutom staten)?
Först, hur står det egentligen till med tillstånd att driva verksamhet? Hur fungerar det med tillstånd?
Idag måste den som vill driva, till exempel, ”livsmedelsverksamhet” (som det kallas) ha tillstånd från flera olika statliga myndigheter och förvaltningar i kommunen där man bor. Det kan blir en långdragen process som tar lång tid och, inte minst, kostar mycket pengar för de ansökningar och kontroller som krävs. Detta gäller även många andra branscher där det också krävs tillstånd eller licens. [1]
Alternativet
Vad är då alternativet? Med andra ord, hur skulle verksamhetsbesiktning kunna skötas på en fri marknad?
Jo, tänk att flera privata besiktningsföretag uppstår och får konkurrera om att göra de mest pålitliga och kostnadseffektiva kontrollerna enligt efterfrågan hos både företag och företagens egna kunder (t.ex. restaurangbesökare). Företagen kommer att vilja ha certifiering från ett (eller flera) besiktningsföretaget för att de bidrar till ett förtroende hos kunder som anser att denna certifiering är viktig. Företagen som blivit besiktigade kommer sedan att kunna skylta med certifikatet så att deras kunder ser det. Utöver detta så kan besiktningsföretagen eventuellt också erhålla en databas över certifierade kunder som konsumenter kan vända sig till om de är osäkra.
Men på så sätt skulle detta inte skilja sig från att skaffa en ansedd ISO-certifiering åt sin organisation [2]. Någon genomgår en certifiering för att det bidrar med något – t.ex. skapar tillit hos dess klienter.
Hur uppnår vi då detta marknadssystem? Genom uppkomsten av flera privata besiktningsföretag som fritt får prövas på en fri marknad där de då bygger upp sitt rykte bland klienterna. Hur man ska tackla alla legala hinder är en annan femma – men de första riktigt seriösa besiktningsföretagen skulle säkerligen behöva agera bredvid myndigheterna och arbeta för att göra ett bättre jobb än dem.
Det finns alltså ett alternativ till den byråkrati som finns dagens politiska system.
Mer om ämnet konsumentskydd kan läsas på EconLib.
Noter
Låt oss påpeka att det självklart borde vara i företagens intresse att tjäna sina kunder väl och att de skulle lida negativa ekonomiska konsekvenser (förluster) om upprepade fall av brister uppdagas. Detta är på grund av negativ publicitet och att kunderna vänder sig till andra restauranger. Ett certifikatet symboliserar ett åtagande men kan också dras tillbaka om något inte står rätt till.
Vi får inte glömma att statliga myndigheter och kommunala förvaltningar, i likhet med företag på marknaden, har andra intressen som de prioriterar högt – såsom att bevara sina egna jobb och även de expandera sin verksamhet. Men detta fungerar inte som på marknaden där behovet testas genom vinst- och förlust-mekanismen då pengarna som myndigheterna får in dras på skatten oavsett om deras kunder vill det eller ej.
Referenser
- Det här krävs för att starta en livsmedelsverksamhet – Göteborgs Stad (2015/9/10)
- ISO 9000 – Wikipedia
Uppdaterad 2015-09-11 kl- 12:22.