Varför goda avsikter misslyckas och inte heller lagstiftning får saker gjorda.
Denna artikel är hämtad från nätutgåvan av The Freeman som ges ut av Foundation for Economic Education (FEE). Originalartikeln kan läsas här.
Mycket av det som innebär att ”tänka som en ekonom” innefattar att ställa rätt frågor. Dessa frågor innefattar vanligtvis att se vilka incitament som människor står inför i en viss situation. Exempelvis är ett svar på inflation – en bestående ökning av den allmänna prisnivån i en ekonomi – att tro att en lösning på problemet vore att göra det olagligt att ta mer betalt än en fastställd summa pengar för en given produkt. Det vill säga, man ser ett utfall som man inte gillar, och utan att förstå varför det är så som det är så försöker man påtvinga det som man tror är ett bättre utfall. I fallet med pristak är konsekvensen kronisk knapphet.
Likaså är ett vanligt svar på stigande bostadshyror i vissa städer att förkunna att ”hyrorna är så förbaskat höga!” (faktum är att det finns ett politiskt parti i New York som kallar sig själva The Rent Is Too Damn High Party.) Detta förkunnande följs vanligtvis av ett krav på reglering som skulle göra det olagligt att ta mer betalt i hyra än vad någon med auktoritet tycker är nödvändigt.
Om en ekonom å andra sidan fastslår att hyrorna faktiskt är för höga i ett område så kommer hon att fråga hur det har kunnat bli så. (Det alltför vanliga svaret – girighet – leder inte någonvart, för egenintresse orsakar inte höga hyror mer än vad luft orsakar eldsvådor.) I många fall så beror det på att tillgången på bostäder har begränsats på artificiell väg – kanske på grund av byggregleringar, parkeringsbestämmelser och att hyresvärdar medvetet håller beboeliga byggnader tomma för att kunna undvika rådande hyresregleringar. Beväpnad med några grundläggande ekonomiska principer skulle hon försöka lista ut vilka av människors val som har lett till höjningen av hyror och varför de gjorde just de valen.
Detta betyder med andra ord att incitament är viktiga.
När incitament är viktiga
Jag tror att finns en mycket viktig anledning till varför finansiella incitament inte alltid är viktiga. Jag kommer dit senare. Men för det mesta så tänker inte människor igenom saker när de hävdar att incitament inte är viktiga eller inte fungerar.
Några verkar hävda att incitament inte alls är viktiga. Till exempel hör man ofta påståenden att kommuner som har höjt de lagstadgade minimilönerna [*USA] – en lön under vilken det är olagligt för någon att arbeta – inte har erfarit några negativa effekter på sysselsättningen såsom kritikerna har förutspått. Kom ihåg, de flesta bland dessa människor inser antagligen att om man höjer priserna på andra insatsvaror, som elektricitet, så har det en negativ påverkan på företagsverksamheter och sysselsättning.
Även om människor inte verkar följa incitament – till exempel, om vi inte ser att arbetsgivare säger upp anställda i massor och verksamheter stänger ner eller flyttar från staden på grund av höjda minimilöner – så följer de fortfarande någon typ av incitament, även om de kanske inte är de som man förväntat sig. Arbetsgivare kompenserar sina anställda på andra sätt än med löner, såsom med förmåner eller rabatter, och artificiellt höjda löner betyder att arbetsgivaren, som typiskt sett har en begränsad budget kortsiktigt sett, måste skära ner på dessa områden. Och i längden så kommer höjningen av minimilönen att minska antalet jobb, ofta för att maskiner kommer att bli relativt billigare än högre kostnader för arbetskraft.
Vapenkontroll är ett annat område där vi kan se incitament verka. Precis som jag anser du nog att statistiken över skjutvapensrelaterade skador och dödsfall i USA är mycket oroande. Hur som helst, istället för att reagera med att kräva lagstiftning som förbjuder eller strikt begränsar ägande av skjutvapen för privatpersoner, så skulle en ekonom först fråga vilka ekonomiska incitament som kan tänkas ligga bakom dessa våldsamma incidenter. (Jag tillstår att icke-ekonomiska faktorer också är inblandade.) Om de tenderar att förekomma där vapenkontroll redan är relativt strikt, till exempel, så kan det tyda på att man bör undersöka huruvida sådan kontroll sänker kostnaden för att utöva våld mot en obeväpnad befolkning. (Några kan vara intresserade av John Lotts verk och hans kritik av vapenkontroll.)
I korthet, som jag sa i föregående spalt, kan man nästan definiera ekonomi som vetenskapen som förklarar varför lagstiftning helt enkelt inte åstadkommer det som eftersträvas.
När vi väl pratar om incitamenthar jag lagt märke till en tendens att slå samman användningen av begreppet finansiella incitament med den fria marknaden. Det faktum att frivillig handel ofta innebär att man betalar pengar till någon betyder inte det att varenda transaktion sker i enlighet med principer om en fri marknad. En företagare som betalar en muta för särskilda privilegier och ämbetsmannen som tar emot den svarar båda på incitament, men en marknad är endast fri till den grad i vilken människor på den inte använder politisk makt för att få ett övertag över sina konkurrenter.
Icke-finansiella incitament är grundläggande för ett fritt samhälle
På samma gång blomstrar den fria marknaden när alla, för det mesta, avstår från att utnyttja varandras svagheter.
Många människor, särskilt högskoleprofessorer, är förvånade över hur mycket ärlighet, reciprocitet, och tillit det finns bland dem som driver företag. De största och mest framgångsrika bolagen i världen, som Google och Apple, är berömda för hur mycket de litar på sina anställda och hur mycket självständighet de ger dem. (Det finns mycket mindre företag som gör det också.) En mycket framgångsrik entreprenör som jag känner sa nyligen till mig att nyckeln till att driva ett stort och lönsamt företag är att behandla dina anställda, leverantörer och kunder med respekt och som ansvarsfulla människor. Det är helt enkelt inte möjligt att alltid vaka över någon.
När man litar på att människor återgäldar denna tillit så tar man risken att de kan utnyttja en. Sådan pessimism betyder dock att ens förhållanden med andra människor – ens leverantörer, anställda, och kunder – aldrig får möjlighet att blomstra. Det är därför som det går emot ens långsiktiga intressen att ta skydd och aldrig låta en utsättas för opportunistiskt beteende.
Incitamenten till att behandla människor rätt genom att följa normer om ärlighet och rent spel är icke-monetära. Det verkar som att de bästa företagsägarna inte primärt drivs av vinstintresse, även om de inte skulle göra vad de gör utan att gå med vinst. Nej, incitamenten som de följer har mer att göra med att veta att de har gjort saker på rätt sätt och därför förtjänar allt som de har tjänat. (Vilket är anledningen till att de kan bli väldigt upprörda när en politiker säger ”Om du har ett företag så har du inte byggt upp det.” [1]) Denna kunskap är något som inte kan köpas för pengar.
Översättarens fotnoter
[1] Detta är ett citat ur ett av USA:s nuvarande president Barack Obamas tal under valkampanjen 2012:
”There are a lot of wealthy, successful Americans who agree with me—because they want to give something back. They know they didn’t—look, if you’ve been successful, you didn’t get there on your own… If you were successful, somebody along the line gave you some help. There was a great teacher somewhere in your life. Somebody helped to create this unbelievable American system that we have that allowed you to thrive. Somebody invested in roads and bridges. If you’ve got a business—you didn’t build that. Somebody else made that happen”.
Källa